Känner mig lite lätt deppig, efter att ha tittat på programmet “Ryttareliten” ikväll. Är inte deppig på grund av programmet i sig utan att det gav mig en insikt i hur svårt det här är, den här sporten. Hur mycket jobb vi lägger ner för de få sekunderna i rampljuset. Som Peder sa- brister en länk i kedjan är man sårbar. Eller i ännu högre grad för att citera Daniel “Man är inte bättre än sin bästa häst”

Det är sant. Anledningen till att jag känner mig lite deppig just nu är att jag då inte kan låta bli att tänka på hur skört det är. För lite mer än ett år sedan hade jag två hästar på hög nivå. LAGANA som gick stadigt i svår klass och skulle gå SM. CAHLUA som var påväg upp och även tog klivet upp i svår klass och plockade flera placeringar. Mina mål och drömmar slogs i kras när först LAGANA skadade sig och inte kunde tävla mer och sedan bröt CAHLUA benet i hagen och vi fick lov att avliva henne där.

Jag hade stora drömmar och mål. Att rida SM förra året på Sundbyholm och att rida SM i Falun i år. Sedan förhoppningsvis klättra ännu högre upp. Att få njuta av att rida in på banorna med de fina hästarna som jag hade haft i så många år. Tränat, utbildat och byggt upp. Jag älskade de båda hästarna, som arbetskompisar och som hästar!

Det är tufft, att börja om igen. Saknaden efter de båda är stor. Jag är glad för de fina hästar jag har. De är unga och det kommer ta tid att komma tillbaka, att utbilda en häst tar tid. De är lovande och fina, som arbetskamrater och som hästar. Jag gör det här för att jag älskar hästar! Jag kommer jobba hårt och kämpa, jag ska tillbaka!


Fina LAGANA!

Vackra CAHLUA!

Glädje i teamet efter CAHLUAS fjärdeplats i Faluns Grand Prix!